söndag 28 november 2010

Stockholmskärlek

Jo, många i Stockholm är väldigt ängsliga. Vissa man stöter på lider svårt av mindervärdeskomplex och har ett våldsamt behov av att hävda sitt existensberättigande genom ett vackert yttre, prestationer inom karriär, statustyngda ägodelar, trendmedvetenhet och framgång generellt. Detta i sin tur leder ju till att de har svårt att uppskatta varandras fördelar och leder ju rakt in i en ganska trist spiral.
Nu är dessbättre detta bara en sida av stadens hundratals och jag kan bara beklaga er som endast fått uppleva den här sidan av vår oerhört vackra huvudstad.
Jag kanske bara har haft tur eller så är jag så positiv i gemen till 08 vilket genererar i nya fina erfarenheter men jag tycker Stockholm och dess invånare är genuint sympatiska och trevliga. Alla pratar om hör goa folk är i min hemstad och jag kan väl inte säga emot men om man ska jämföra tycker jag faktiskt Stockholmare är snällare och gladare. Och inte minst pratsammare. Killen på 7/11 frågar vad jag har för gitarr, damen på gatan kommer fram och berömmer min hatt och taxi-chaffisen ger mig tips på en grym serbisk trumpetare. Visst, det är i viss mån en del av stans "service mind" men generellt tycker jag folk i stan visar varandra en medveten och ärlig respekt och uppskattning.
Här kommer ett nytt uttryck för er att sprida: Citysurfing.
Detta innebär att du ensam eller i sällskap med någon promenerar på stan, helst utan att hitta, i random riktning och ser vad du stöter på. Det kan vara lite vad som helst alltifrån en butik med lergods till en polsk delikatess till en konstutställning eller en bingohall. Se till att ha gott om tid och lite deg och upplev slumpvis det staden har att erbjuda. Enkelt.
Sthlm är suveränt att citysurfa i. Efter att ha bränt 40 kr i trav-kiosken hamnar du plötsligt i ett backgammon-parti på Chilenska föreningen och strax efter det så får du en blombukett komponerad av den lokale floristen. Detta är även ett lysande sätt att dejta om man nu håller på med sånt.
En till fin sak med storstan är att de karaktärer man ser i parodiska sketcher om Stockholm faktiskt finns på riktigt. Visst, det kan vara lite svårt att inte bli provocerad men om man kan undgå att irritera sig så är det ju faktiskt förtjusande med "riktiga" Östermalms-tanter, brats, Solna-kickers och söderhipsters. Ska man synas eller höras eller ens finnas i stan måste man ju ta i. Och det gör Stockholmarna.
Sen ska jag erkänna att jag gillar dialekten. Särskilt den lite borgliga Stockholmskan kittlar mig, ni vet den man associerar till Dramaten. Den luktar nostalgi och klass.
Den där nervösa fåfängan jag skrev om inledningsvis resulterar ju också i att människorna är väldigt snygga. Inte de som köpt senaste trenden och går omkring i storblommigt med hornbågade glasögon bara för att nåt ansikte i nåt livsstilsmagasin sagt att det är rätt just för stunden. Men överlag så är stadsborna vackra. Jag antar att det har med inflyttningen att göra. Är man självsäker rörande sitt yttre kanske man blir en person som vill omge sig med andra snyggon och då blir väl Sthlm det naturliga valet före Brunflo, vad vet jag? (Kvinnorna är iofs vackrare i Göteborg men om man tänker båda könen alla åldrar vinner faktiskt 08)

Slutligen är min publik i stan helt otrolig. De rör mig i hjärtat. De är så entusiastiska och varma och kärleksfulla att jag nästan börjar gråta här där jag sitter på mitt vääldigt försenade tåg på väg hem till Gbg. I slutet av min spelning när jag skällt lite på ett litet politiskt parti sjunger de unisont "Loke Nyberg. Cha la la la laa!".
Vad säger man. Bara i Stockholm. I mitt hjärta.

Och med detta hoppas jag att jag kompenserat i viss mån för min kanske inte helt balanserade utskällning av min andra favvo-stad härom dagen.

torsdag 25 november 2010

Känslor

Jajaja... jag kanske tog i lite igår men det är en mycket känslosam tid just nu för er som missat det. Tänker fortsätta tjura över Sthlm och låta dörrvaktsklimatet vara representant för staden som helhet och återkommer med en mer nyanserad bild av 08 efter min spelning i stan på Lördag.
Nu Östergötland!

onsdag 24 november 2010

Stockholmshat

Jag upplever ibland att Stockholm är ett annat land än det vi andra lever i. Som att de har sin egen kulturella sfär. Sin egen moral och sitt eget medvetande. Ikväll förstärktes detta.
Jag träffade en gammal god vän ikväll. Han är hyfsat nybliven småbarnsfar och som sådan väldigt törstande efter socialt umgänge utanför kärnfamiljen.
Han blev raskt väldigt berusad och efter en gemensam tripp till rökrummet lät jag förstå att han förmodligen inte skulle kunna komma in igen på krogen. Fair enough! Han behövde gå hem och jag tänkte bränna en hundring på bläckjäcken och sen åka hem till Martineage för en natts god sömn innan det bar av till Östergötland.
När vi kommer ut ur rökrummet ryter så den grisögde garderobiären till mig att jag inte är välkommen in igen. Jag frågar snällt om han syftar på min vän och han menar bestämt att det gör han inte! Det är jag som ska ut trots att jag är nykter nog att tilltala honom korrekt och välf0rmulerat. När jag protesterar så vill han vänta in sin kollega och undersöka saken.
Kollegan kommer in och konstaterar att jag gott kan stanna medan min vän bör gå ut. Fuck, vi var fredliga som lamm och även om denna småbarnsfar förvisso var berusad så utgjorde vare sig han eller jag några som helst problem för vare sig andra gäster eller personal.
Nå, eftersom jag är från Dalarna (ett stolt folk för er som inte visste) så säger jag åt dörrvakt nummer ett att jag förväntar mig en ursäkt varpå han säger att jag också ska ut. Jag tittar på hans kollega och tror att de skojar men det gör de inte. För så går det till i Stockholm.
Jag frågar "Dörrchefen" om jag verkligen ska ut för att hans kollega har gjort ett fel och han nickar med samma äckelfeta, getskäggshaka att jomen så är det. Och ingen runt mig är förvånad.
Jag har varit i Huvudstaden hundratals gånger och har sällan eller aldrig varit i problem med dörrvakter men här visar Svea Rikes Huvudstad en sida som jag ALDRIG sett någon annanstans.
Så känn er nu urbana och medvetna ni cyniska Stockholmare men detta har bara ett namn och det är fascism.
Jag brukar älska vår huvudstad men ikväll sällar jag mig i den kör som ekar över hela Sverige utanför er överskattade, överbefolkade lilla skithåla till introvert, bajsnödig låtsashuvudstad:
HATA STOCKHOLM!

Snötäckt Sörmland

Jag har bestämt mig för att vänta med, ska vi kalla det, analysen av de landskap jag besöker. Känner hur jag får mer kött på benen för varje nedslag och att det blir mest intressant och adekvat att redovisa när jag har en mer generell uppfattning. Vill däremot gärna dela med mig om vad jag haft för mig.
Jag blev hämtad på en snöslaskig centralstation i Eskilstuna av en oerhört stressad syster. Hon var alltjämt våt i håret från sina forcerade förberedelser. Snart nog stod jag i ett trapphus som angränsade till festlokalen. Jag var en överraskning för födelsedagsbarnet.
Att vara överraskning är en jävligt dubbel känsla. Å enda sidan kan det vara fantastiskt kul då jag sett folk börja gråta av glädje när jag steppar in i lokalen. Å andra sidan känner jag mig lite som strippan som hoppar upp ur tårtan på svensexan. Jag är lite känslig för allt sceniskt som jag inte är van vid.
När jag sedan började rulla C-dur och spankulerade in på festen möttes jag av c:a 60 maskerade människor i högtidskläder. Som filmen Eyes Wide Shut fast påklätt. Sånt hittar jag på jobbet.
Kalaset inleddes ganska formellt med tal och skålar för diverse främlingar och det stod klart att jag var omgiven av flertalet akademiker. Som brukligt är med studenter börjar det hela sobert och välformulerat och slutar med portvin över hela skrevet. Jag själv höll mig dock hyfsat i skinnet och somnade mätt och belåten på en soffa framåt småtimmarna.

måndag 22 november 2010

Annorlunda tågresa

I förrgår när jag senast åkte tåg och klev på min fullproppade vagn konstaterade jag till min stora förfäran att jag hamnat i ett sk. fyra-säte. Runt mig satt en Mamma på kanske 38 år, en Maja på 7 år och en Moa på 5 år. Med andra ord var jag dömd att spendera kommande 3,5 timmar mitt i småbarnsträsket. Den näst värsta placeringen på ett tåg efter tonårsfesten.
Normalt skulle jag redan här ha fyllts med en sjudande ovilja men då jag var ganska trött efter att ha spelat hela natten slog jag mig ner och bidade min tid utan att egentligen bry mig om någonting.
Till min stora förvåning uteblev den kokande irritationen. Jag tjuvlyssnade på deras lillgamla diskussioner om rättvis fördelning av godis och redogörelser av diverse dagisfröknar utan att känna ens en anstymmelse till ilska. Jag tyckte rentav de var riktigt söta och det brukar jag aldrig tycka. Inte ens om söta barn.
Det kanske hade att göra med att Maja i tågresans början råkade sätta en av sina karameller i halsen. Mamman var snabb och rådig och lyckades med ett par snabbar ryggdunkningar förpassa karamellen från Majas hals till tåggolvet.
Kanske mitt blod höll sig lugnt för att jag såg döden i den linblonda flickans ögon och sedan kontrasten när färgen återvände till hennes kinder.
Kanske kände jag på samma sätt som hennes lillasyster som började gråta, delandes sin systers rädsla. Vanmakten inför döden. Och även en glädje inför livet.
För samma dag hade min mormor somnat in för sista gången.
Och då är det svårt att känna en ilska emot de nya, spirande, livfulla liven. Som är så nära döden och så fjärran densamma.

En Mamma, en Maja, en Moa. Och min lilla mormor Margit.
En vanlig och väldigt ovanlig tågresa genom vårt vinterklädda land.

Vila i frid.

fredag 19 november 2010

Göteborg

Åh, min fina lilla stad som blir så fascinerad av att det faller en halv decimeter snö. Ikväll gjorde du mig verkligen på gott humör. Att spela tre sånger kan räcka ibland. Som ikväll på de före detta Jauvetarnas (en anrik gycklargrupp) evenemang "En jävligt skön kväll" där det blandades allt från visa och poesi till akrobatik och trolleri.
Det är ibland skönt att vara en del av något än att vara det centrala. Så var det ikväll.
Att sen få fortsätta och möta mina Räfvar och få uppträda för ett folk som älskar alla folk. Som älskar att dansa. Mmm... det får en att tycka om en liten stad som tittar på snö på samma sätt som vinterturister från Brasilien.
Tack för ikväll.

Sömnbrist

Har sovit förfärligt dåligt sen en vecka tillbaka och natten till igår var inget undantag. Det är inte tänkt att man ska se solen gå upp innan man somnar i November va? Eller att vakna efter dess nedgång?
Dessbättre (?) hade vi skolkonsert med Räfven i Angered mitt på dagen så här tänkte jag mig få en chans att vända min sjuka dygnsrytm. Jag tror gårdagens gig var det tröttaste någonsin från min sida fast man behöver inte vara en jävla sprattelgubbe jämt och det resulterade i konststycket att jag lyckades sova en kvart på eftermiddagen. Stor prestation för att vara mig då jag i princip aldrig sover mer än en gång per dygn.
Jag avundas alla ni fridfulla som vid första bästa tillfälle kan luta huvudet bakåt och glida in i drömmens land. Jag har suttit hundratals timmar i turnébuss och på tåg och betraktat hur mina medresenärer tveklöst byter den tråkiga miljön mot Neverlands oändlighet. Själv kan jag sitta dödligt trött och stirra ner i mitt Aftonblad och med upprorisk mage försöka ta mig igenom sodokun trots att sömnen borde drabbat mig för länge sen.

Jag avundas alla er harmoniska som direkt huvudet träffar kudden börjar gunga i slumrets dimma och någon minut senare är förlorade till Morpheus.
Jag har hört tusentals snarkningar och lätta pustar där jag legat med blicken ut i mörkret och undrat varför jag och min ärrade kropp har så oerhört svårt för återhämtning. Undrat och oroat timme ut och timme in.

"Det är den största av gåvor att kunna sova lugnt" sjöng Bo Kasper och jag håller inte med alls.
Fast det är en konst och ett mysterium vars utövare borde skatta sig lyckliga.

torsdag 18 november 2010

Ny kula

Jag inser att jag inte kommer komma igång igen med detta bloggande om jag ska backa bandet och återge det som hände för snart två veckor sedan. Jag får istället erkänna mig själv som en bristande figur i detta medie och helt enkelt börja om på ny kula med start idag.
Självklart ska Blekinge, Malmö, Bohuslän och Västergötland (det är dessa platser jag besökt sedan sist) också redovisas men det får bli vid senare tillfälle och kanske i en annan form.
Ledsen för detta slarv men om du ger mig chans till och hänger med kommer jag på något så när förklara detta avbrott samt en massa andra saker med livet och dess snårigheter.

tisdag 9 november 2010

Om Öland

Jag kan helt ärligt säga att Öland för mig varit ett svart hål på min personliga svenska karta.
Tänk på Gotland: Sol, brats, medeltidsvecka, Atterdag, ringmur, murgröna, rauk och almedalsveckan.
Tänk på Öland: Öhh.... Fyrar?
Med denna inställning satte jag mig på en god 6-timmars resa från västkusten till östkusten för att sedan bli upphämtad av röd, ringrostig Volvo och förd över bron från Kalmar till detta landskap där jag aldrig spelat förut.
Jag känner till öar. Min barndoms Mora var på sätt och vis präglat av Sollerön (solens ö på sold-mål) som ligger i Siljan. Mitt nuvarande Göteborg består till stor del av en ö, Hisingen, och är bebott av flertalet öbor från vår skärgård. Jo, vi har en skärgård även om den inte är så stor som 08as. Förutsatt att man inte räknar in Storbritannien som de infödda Gbgarna gärna gör ;).
Min poäng är att öfolk har ett speciellt sinne. Mer isolerat, mer identifierat. Mer inskränkt om man så vill.
Det sägs att det tar dig tre generationer för att bli accepterad på Öland. Som nyinflyttad står dina nya grannar och blänger på dig ohämmat tills du redovisat att du åtminstone kan restaurera en motorcykel eller lägga om en husgrund. Samhällena är byggda som ledbyar vilket innebär att alla hus står längst landsvägen på led varpå åkrarna breder ut sig bakom. Praktiskt och snyggt. Att grindarna till varje hus är prydda med glödfärgade pumpor ger dess landsbygd både ett intryck av det förväntade och oväntade på samma gång. Halloween och skördefest i ett.


Kvällens spelning gick av stapeln hemma hos Orsvärn. Denna man hade flyttat från landet till den enda staden Borgholm. Hans hus var 200 år gammalt och sedan länge utdömt men på något envist och passionerat sätt hade han beslutat att renovera kåken till boduglig. Arbetet var väl ungefär halvvägs genomfört när jag anlände. Vi hade det förtjusande och efter att jag gett honom, hans son med respektive samt en handfull vänner en oerhört intim och mysig konsert framför den fungerande kakelugnen styrde jag, ledsagad av kvällens enda främling, kosan mot Borgholms uteliv. Detta finns det dock inte mycket att säga om en fredagkväll i november. Lägger ingen värdering i detta. Eller?

Min upplevelse av Öland är lite som min första visit i Kristiania. (För er som inte vet var/är detta en fristat i Köpenhamn) Orsvärn sa själv när han parkerade på fastlandet och vår ledsagare påpekade att det var P-förbud: "Det gäller ju bara folk från Fastlandet."
Öbor är ett eget folk och jag tror detta gäller ölänningar mer än några andra. Det är kargt och vackert så du blöder. Antagligen mer om sommaren trots att den festliga storhetstiden är förbi. På 80-talet var Öland festens högborg då Micke Rickfors, Lena Ph och Kungen hade efterfester i varandras trädgårdar efter att ha knarkat loss på Strand Hotel. Numera är det mest outlet-jagande, campande före detta knuttar och deras white-trashfruar som besöker ön, uppblandat med enstaka hurtbullar på cykel samt en och annan fågelkåt nörd.
Fast alltjämt är de vackert. Trots att Osvärn hävdar att: "Om du klarat tre vintrar på Öland utan att hänga dig så klarar du vad som helst" så tror jag att hemmablindheten är svårare här än annars. Visst fan är det mörkt. Visst fan blåser det och visst är det ensamt och tappert att bo på en remsa av vårt land de flesta aldrig besöker. Men om man får ens hälften av det varma om än något svårtydda (er dialekt är ett mysterium) bemötande i ert land som jag fick så tror jag man kommer lämna er med en längtan tillbaka.
Även om man precis som jag helt missade kroppkakorna.

söndag 7 november 2010

Sorry

Pga mobilt bredband vars mobila funktionsduglighet jag betvivlar samt full häck har jag slarvat. Imorgon kommer dock redogörelse för de senaste dagarnas äventyr.

torsdag 4 november 2010

Torsdagströttma

Känner en viss rädsla inför resan mot andra sidan riket. Brukar göra det emellanåt när jag ska till okända platser. Öland.... Vad tänker man när man tänker på Öland? I mitt fall lite eller inget alls. Just därför skapar det i mig delvis ett visst mått av rädsla och ett större mått av lust.
Ge mig dig, Öland!

onsdag 3 november 2010

Otroliga Onsdag

Ärligt talat så skriver jag mest dessa mindre vitala blogginlägg för att jag har låtit förstå att bloggkulturen kräver minst ett inlägg om dagen.
Idag tog en vän med mig på Opera. Två saker slog mig hårt under denna upplevelse. Det ena var att jag träffade minst åtta bekanta på operan. Var det en sjuk slump eller är operan något man hänger på lite till mans om onsdagen? Sjukt förvirrande i min verklighet hur som helst.
Det andra var att vännen somnade gott trettio minuter in i första akt och tyckte trots detta/pga detta att det var en förtjusande upplevelse. En kort stund efteråt kollade vi på Zlatan.
Zlatan och Stravinsky på en och samma kväll. Det ni!

tisdag 2 november 2010

TisdagsTrivia

Ska skrika lite högre när det väl händer någonting värt att berätta om men om denna Tisdag har jag bara detta att säga:
Det är en väldigt speciell känsla att stå med en liten blomma på perrong nr 5 och se alla nyanlända passera och slutligen konstatera att vännen jag skulle välkomna till svarta södern inte var med på detta tåg som den skulle vara med på.
När man senare via SMS får reda på att den (som jag iofs redan blivit upplyst tidigare men inte uppmärksammat) nyligen landat på Landvetter känns det såklart bättre. Eller bättre vette katten. Det kändes lite Charlie Chaplin att lämna perrongen ensam med en lite blomma och det är ju fint.
Om resten utav Tisdagen har jag inte så jägarns mycket att berätta förutom att jag krossade i bowling, FCK kommer ändå inte komma någon vart i CL men det var väl skoj för Wiland samt att chevre och hjortrongräddsås är en jävla bra kombination.

måndag 1 november 2010

Vardagsbekymmer

Och som jag brukar säga på scenen så har ju jag ett alldeles normalt liv i mellanrummen mellan mina resor. Just nu sitter jag på mitt kontor eller vad vi ska kalla det för och överväger om jag ska slå sönder min skrivare i småbitar och pissa på resterna. Varför är det så svårt att skapa just dugliga skrivare?
Min tandborste fungerar från dag 1 tills jag tappar bort den. Min radio återger fortfarande radioutsändningarna och min usla laptop som kostade 3800 kr ny för tre år sen är alltjämt i bruk. Men skrivaren... ack nej.
Jag är inne på min femte skrivare på 2 år och för all del är jag en teknisk nolla men ärligt talat; Ska man behöva teknisk kompetens för en maskin som bara har en enda uppgift och som bara har tre knappar?

Bläckpatronen tar slut, jag öppnar luckan och sätter i en ny och sen är det godnatt. Jag får ett besked om att 1 dokument väntar på Loke och här måste jag protestera. Dokumentet väntar förvisso inte på mig. Jag väntar på dokumentet.
Jag trycker på de tre knapparna och prövar den mer våghalsiga metoden att slå av och sedan på skrivaren men förgäves. Så här ställs jag nu inför två alternativ:
1. Ta med den klumpiga pjäsen till Clas Ohlson och utan kvitto försöka reklamera den trots att jag vet att de kommer uppmana mig att installera om drivrutinerna och acceptera uppdateringarna jag blir erbjuden varje gång jag går online. Och det är ju också en jävla spökig grej. Vadå uppdatera? Varför ska man behöva uppdatera? Kan de inte sälja en produkt som redan fungerar? Ok med "smarta" telefoner och mjukvara vars funktioner hela tiden utvecklas men med skrivaren ska jag ju bara, just det, skriva fucking ut!
"Var god uppdatera din cheeseburgare för att garantera dess ätbarhet"

2. Slå sönder skiten i småbitar och pissa på resterna. Åka till Clas Ohlson och köpa en exakt likadan och upprepa proceduren om två veckor.

Ja, här har ni mig mitt i vardagen. Jag slås av en beundran för alla som har det så här jämt och hur lyckligt lottad jag på sätt och vis är. Och att det är tack vare alla er som har det så här jämt som jag kan slippa ha det så här större delen av mitt liv. Så någonting positivt kom det kanske ur det här debaklet trots allt.

P.s Ni som väntar på skivor ni beställt via min hemsida är varmt välkomna att skicka ett mail till info@hp.com och förklara att de genom sina undermåliga produkter försämrar det kulturella klimatet i Sverige. D.s