torsdag 9 december 2010

Gotland

Visby om vintern.
Det låter kanske inte så konstigt men för er som inte visste det har jag varit en stadig gäst på ön de senaste 14 åren och det jag först av allt förknippar ön med är sommaren och inget annat. Jag tror jag delar denna uppfattning med många även om andra kanske inte besöker ön under just medeltidsveckan.
Men såklart ligger ön kvar även under vintern och såklart finns där människor året runt även om vi fastlänningar ibland har svårt att föreställa oss Rosornas ö klätt i isande vitt. Hit anlände jag efter en 35 timmars flygresa. Den var egentligen 35 minuter men för den flygrädde fungerar tiden på planet lite annorlunda. Jag blev hämtad och körd till Leva Kungslador som ligger en liten bit utanför muren. Detta var några flera sekel gamla och urtypiskt gotländska lador som inretts till ekologisk restaurang.

Min fanbärare på Gotland Fabian anlände så småningom och även om publiken inte riktigt var i St Karin-paritet (en klosterruin i Visby där jag varje sommar spelar för c:a 400 människor) var det alltigenom sympatiskt och varmt i kontrast till den vinande vinden utanför dörren.

Kvällen fortsatte vi på Creperiet (ett stället jag inte ens visste fanns) där jag träffade två orkestermusiker. Vi hade sett samma opera i Göteborg och dikuterade Stravinsky före och efter Våroffer medan vi sippade på rödvinet.
Några timmar senare tackade jag nej till en joint och steppade försiktigt mellan spypölarna på golvet i en studentkorridor. På resan hit hade jag hunnit träffa en knösgubbe som fick lov att flexa sitt IFK-kort när han såg min Öis-tröja samt fått förklarat för mig hur deathmetal-scenen ser ut i Bangladesh av en utbytesstudent. Det finns gott om studenter i Visby och de har både kompositörslinje och Tv-spelsprogram. Både programmering och spelutveckling. I nästa liv flyttar jag till Visby direkt efter gymnasiet.

Det är ju obligatoriskt för studenter med efterfester och således satt jag strax där i soffan i allrummet med två fotomodeller och pratade Tyra Banks. Jo, det var faktiskt två modeller men vad de gjorde där har jag ingen aning om. Det var i vart fall rätt skoj att notera skillnaden i deras och TV-spelsstudenternas kläder och manér. Modell är inte ett jobb. Det är en livsstil. Hehe...

I någorlunda tid begav jag mig hem till Vallérsgatan 35. Här ligger huset jag hyr varje sommar. Att stå på den om sommaren, lummiga innergården och huttra var en förunderlig upplevelse. Man tror man vet var man har nåt. Och sen är det helt annorlunda. Bara för att det gått sex månader.

tisdag 7 december 2010

Dalarna

Jag skulle kunna skriva en hyllmeter om Dalarna då jag ju spenderat nästan halva mitt liv i landet men låt mig inledningsvis berätta lite om stan jag besökte nämligen Borlänge.
Borlänge är Dalarnas svarta får. När jag tänker midsommarstänger, kurbitz och frodiga kullor går tanken snarare till min barndoms Mora eller kanske Leksand. Tänker jag metalldetektorer på krogen, skottlossning i villaområden och den gamla gangstergruppen "Familjen"; ja, då söker sig tanken onekligen till Borlänge.

Borlänge har alltid varit arbetarorten i skuggan av akademikerorten Falun. Ett tag hade man högst brottsstatistik i Sverige per kapita och det säger ju en del. Det var hatt -och kepsförbud på krogen för att man inte skulle kunna gömma sig för övervakningskamerorna med desamma.

Jag minns när jag under mina punkiga högstadieår for till Borlänge för att gå på en konsert med ett för oss okänt band. När vi irrat oss fram till klubben insåg vi att det var en väldans massa Sverigeflaggor och rakade skallar i lokalen. Försiktigt backade vi ut ur klubben och tassade tillbaka till busstationen.

Jag vill mena att det våldsamma arvet fortfarande vilar över Borlänge. Enligt min guide för aftonen så valde vi att gå till det "lugna" stället dit skådisar och konstnärer går och trots detta såg jag två olika personer bli brutalt utbrottade från krogen av vakterna. Sånt ser du sällan eller aldrig på Stage Door.

Dock har stan förändrats. Högskolan har mig veterligen vuxit och börjat konkurrera med bruksidentiteten och inte minst har här fötts ett fenomen som gett inte minst mig en enorm lycka: Peace and Love-festivalen.
Jag tycker namnet är genialiskt. Vill du åka och grisa och kasta bajsfyllda necessärer på främlingar a la Hultsfreds camping så är väl knappast "Fred och Kärleksfestivalen" ditt ideala resmål. Detta kan vara en anledning till att festivalen var så gemytlig som jag upplevde den i somras. Trots att den var så, med svenska mått mätt, stor.

Att man sedan håller öppet Café Peace and Love hela året och bjuder på gratis konserter varje fredag och lördag året runt kan man ju inte se som någonting annat än ett starkt initiativ för att få bort den grovhuggna och våldsamma stämplen.

Visst finns det fortfarande en märklig ilska vilande i Borlänge och visst röstades det en hel del åt extremhögern även här. Men om jag jämför staden jag nästan fruktade i mina tonår och den stad jag besökte i år så ser jag två olika platser. Och jag ser ett praktiskt bevis för att städer, landskap och länder förändras och utvecklas. Och ibland, om dess stolta folk vill, till det bättre.

Dalarna! Dalarna! Dalarna!

måndag 6 december 2010

Blekinge

Många runt om i landet har en ganska vag relation till Blekinge. Det är lite som med mulåsnan. Man vet inte riktigt vad det är för något men man vet att det är en blandning.
Lite så kände jag nog inför Blekinge en gång i tiden. Det är inte Småland och inte Skåne men typ...

Numera slår landskapet an särskilda strängar i mig. Efter mitt fjärde eller femte besök i Karlskrona har landet sin egen identitet i vart fall i mig. Jag har även besökt Ronneby men förutom en trevlig spelning så gav mig orten inte så värst mycket.

Landets militärhistoria är påtaglig och befästningarna runt kuststaden vittnar alltjämt om detta. Kollar man sedan in stortorget i stan är det svårt att associera till något annat. Dock tycker jag staden i sig känns väldigt fredlig trots att flera av de jag mötte berättade om nynazistiska bekymmer. Jag har spelat på bla. Solskensfestivalen, kulturföreningen Oden och Porslinan och vid samtliga tillfällen har jag blivit emottagen av varma leenden och livsglada ungdomar med konstiga frisyrer. Att en stad av denna storleksordning kan erbjuda två olika kulturella häng för unga tycker jag tyder på sundhet. Att Oden dessutom en gång i tiden har huserat bla. Ebba Grön gör ju inte saken sämre.

Förra gången jag besökte stan hamnade jag efteråt på kviss tillsammans med stans kommunalråd. Det gick sådär för oss i frågesporten men vi etablerade en god kontakt med servitrisen då det inte var så många besökare på plats. Kommunalrådet tyckte att jag borde fria till servitrisen. Det gjorde jag inte men jag sjöng en sång för henne på den öppna scenen som följde quizet och hon blev helt bedårad och tindrade med ögonen hela vägen på väg ut till sin pojkvän som väntade på henne i en bil utanför krogen. Det var skoj och frustrerande.

När jag senast var i stan mötte jag först upp min guru i sociala medier herr Arvebro och hans sällskap. Det visade sig att han var vän med en gammal kollega till mig och vi hade en mycket trevligt och lite förvirrad stund där samtalet varvades mellan twitter och rena rim. Arvebro är till skillnad från mig en vuxen karl i min ålder och gjorde tidig kväll. Det gjorde inte jag.

Jag rotade rätt på ett telefonnummer jag fått efter spelningen och hamnade på det mig veterligen mest svenska vi har i nuläget. Eller i alla fall det som binder samman svenska städer runt om i landet nämligen krogkedjan Harry´s.
Här mötte jag upp med ett förtjusande par samt några bröder. Vi hade skitskoj och vann pengar på både Hoppa Groda-maskinen och Black Jack och jag konstaterade att utefolket i Karlskrona är minst lika tjusiga som de i Göteborg och Stockholm. Jag konstaterade också att de inte blir imponerad av en bara för att man har hög hatt samt att de inte heller vet hur man köper egna cigg. Mot slutet av kvällen kom Super Mario in på krogen i sällskap med Thomas DiLeva, en katt och en vampyr. Han visade sig vara en stor supporter och jag blev både kramad och plåtad. Ja, det var i anslutning till Halloween för er som tycker detta var något konstigt.

Paret jag mött upp tog med mig till sitt hem och vi slutade aftonen med Eddie Izzard och bla. smörgåsar. Fint som farin!

lördag 4 december 2010

Östergötland

Det är klart att det irriterar en lite med förseningar och inställda turer men jag hävdar ändå att tåg är det bästa sättet att resa. Och när nu södra Sverige är klätt i vinterskrud för en gångs skull så får man ju sällsynt natursköna vyer till livs.
Väster - och Östergötland till exempel med sina lövskogar och åkrar ser ju lätt alviskt ut.

Norrköping kallas ibland Peking. Varför? För att Peking betyder "Norra Staden" på kinesiska och en köping är just en stad. Enkelt. (Söderköping skulle således heta Nan-King och Köping bara King)
Jag har spelat i stan vid ett flertal tillfällen tidigare. Det har varit en delad upplevelse ska sägas då stället jag spelat på till ungefär hälften huserade folk som ville lyssna på mig och till hälften folk som inte ville lyssna på mig men däremot supa. Senaste gången var det någon slags firmafest precis framför "scenen" och en trådsmal blondin satt och ylade schlagerlåtar under större delen av min konsert medan den vänstra delen av lokalen var fullt fokuserad.
På näst sista låten spyr hon på golvet framför mig och börjar sedan gråta. En kille ur personalen kommer ut med en svabb och ställer sig ogenerat mitt framför mig och svabbar spya medan jag försöker förmedla mitt hjärta.

I såna stunder kan man få lite existentiell ångest och undra vad man egentligen håller på med. Det fick jag också.

Men när jag denna gång rullade in i staden skulle jag bli erbjuden en helt annan upplevelse. Studentpuben Trappan stod för arrangemanget och då det dessutom var alla studenters julafton nämligen den 25:e blev stället fullt. Lokalen var så fiffigt planerad att de som ville fokusera på Spendrups och Golden Strike kunde var i den inre delen av stället avskilt från konsertlokalen.
Denna gång fick jag fullt fokus och perfekta förutsättningar och kände nog att jag på sätt och vis gjorde min första "riktiga" spelning i stan.

Jag lät mig guidas genom Norrköpings studentleverne under kvällen och fick höra om beefen med Linköping och fördelarna med att studera i en annan ort än de givna studentstäderna. Vi promenerade genom den vackra, anrika staden och tittade in på Hugos innan vi hamnade i en studentkorridor med risiga fasader på utsidan och glada människor inuti.
Dagen därpå fick jag en frikostig rabatt av den serbiske taxichaffisen när han insåg att jag var musiker. Han hade turnerat i 20 år men som han själv sa "Jag orkar inte med den skiten längre". Jag har snurrat runt i 5 år. Undrar vad jag säger om 15?

Ni Hao, Beijing!

torsdag 2 december 2010

Jippie!

...jag är på väg.
Dessa ord stod att läsa i en pratbubbla vilken mynnade från en smurfs mun på min allra första ryggsäck. Den var svart och jag minns att jag tyckte om den. Orden på ryggsäcken liksom smittade. Jippie!

Min nuvarande ryggsäck har jag stulit från en exflickvän och även om den är väldigt praktisk kan jag inte säga att jag gillar den. Eller egentligen har jag inget mot ryggsäcken utan snarare dess tyngd. Jag gjorde en gång för länge sedan misstaget att ha med mig alldeles för lite skivor. Jag var i startgroparna av karriären och tänkte att "det är väl ingen som vill köpa mitt trams". När sedan motsatsen bevisades och att jag dessutom hade kunnat sälja dubbelt så mycket som jag hade med mig blev jag oerhört frustrerad. Dels för att jag inte kunde kunde sprida min musik men inte minst för att det ekonomiska bortfallet det innebar faktiskt gjorde stor skillnad. Efter denna fadäs svor jag för mig själv att jag aldrig mer skulle ta med för lite skivor/merch till en spelning igen och här sitter jag nu på tåget med en packningsvikt på kanske 45 kg.

Jag kan fortfarande känna mig skeptisk till huruvida någon skulle vilja köpa mitt trams och behöver fortfarande varenda krona jag kan få in i försäljning men dessbättre står och faller inte hela min privatekonomi på en enda spelning. I alla fall inte i nuläget.

Ryggsäckar åsido kan jag bara säga att jag efter tre dagar på hemmaplan nu farit hemifrån igen. Det utanför fönstret kallas tydligen snökaos och fimbulvinter och ragnarök. Själv tycker jag mest det ser ut som December fast jag är ju iofs norrifrån.

Jag hann göra ungefär en tredjedel av vad jag hade hoppats hinna med under mina "lediga" dagar och under den period jag blir borta kommer de resterande två tredjedelarna hinna bli fem fjärdedelar. Icke desto mindre säger jag från djupet av mitt ärrade hjärta:

Jippie! Jag är på väg!