Redan när jag hade satt mig på det i vanlig ordning överfulla Östersundståget drabbades jag av en lätt melankoli. Det var ensamhetskänslan som slog till för den allra största tiden spenderar jag ju ensam på resande fot. Ett par varv runt jorden har det i vart fall blivit om man slår ihop mina tågmil.
I regel pratar jag inte med främlingar på tåg. Jag brukar sitta knäpptyst och stirra in i min dator eller ner i aftonbladet och har blivit grym på både korsord, sodoku och backgammon tack vare detta. Men då syftet med min resa är att lära känna mitt land och dess folk tittade jag faktiskt upp lite blygt från min spruckna Iphone och fick som belöning en 20 minuters konversation med en Helsingborgare i 25-års åldern. Han hade på sig en oerhört tafflig "Rambo"-kostym och var på väg på Halloweenfest i både Ängelholm och Hborg hur nu det skulle gå till. Var femte minut svarade han i sin Iphone 4 (med tillhörande skyddsfilm och gummiram) med orden "Tjena Chefen" på nordskånska. En och en halv minut senare tappade han täckningen, svor lite och fortsatte prata festfixeri med mig. När han förstod vad jag jobbade med frågade han om jag hade några tips hur man kommer över skrivkramp. Det hade jag men tyvärr gick de inte att applicera på hans D-uppsats i Internationell Marknadsföring. Tänka sig.
Han flög av i Hborg och det sista jag hörde av honom var hur han svarade i luren med samma ord som tidigare. Resten av resan blev det backgammon och tjuvlyssnande på andra människor som inte heller hade fattat att man inte har någon varaktig täckning mellan Malmö och Gbg.
"Hallå? Hörs jag? Hallå? Jag är på tåget.. Va!? Det är dåligt nät. Hallå? Hör du mig? Fan..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar