Gotland

Visby om vintern.
Det låter kanske inte så konstigt men för er som inte visste det har jag varit en stadig gäst på ön de senaste 14 åren och det jag först av allt förknippar ön med är sommaren och inget annat. Jag tror jag delar denna uppfattning med många även om andra kanske inte besöker ön under just medeltidsveckan.
Men såklart ligger ön kvar även under vintern och såklart finns där människor året runt även om vi fastlänningar ibland har svårt att föreställa oss Rosornas ö klätt i isande vitt. Hit anlände jag efter en 35 timmars flygresa. Den var egentligen 35 minuter men för den flygrädde fungerar tiden på planet lite annorlunda. Jag blev hämtad och körd till Leva Kungslador som ligger en liten bit utanför muren. Detta var några flera sekel gamla och urtypiskt gotländska lador som inretts till ekologisk restaurang.

Min fanbärare på Gotland Fabian anlände så småningom och även om publiken inte riktigt var i St Karin-paritet (en klosterruin i Visby där jag varje sommar spelar för c:a 400 människor) var det alltigenom sympatiskt och varmt i kontrast till den vinande vinden utanför dörren.

Kvällen fortsatte vi på Creperiet (ett stället jag inte ens visste fanns) där jag träffade två orkestermusiker. Vi hade sett samma opera i Göteborg och dikuterade Stravinsky före och efter Våroffer medan vi sippade på rödvinet.
Några timmar senare tackade jag nej till en joint och steppade försiktigt mellan spypölarna på golvet i en studentkorridor. På resan hit hade jag hunnit träffa en knösgubbe som fick lov att flexa sitt IFK-kort när han såg min Öis-tröja samt fått förklarat för mig hur deathmetal-scenen ser ut i Bangladesh av en utbytesstudent. Det finns gott om studenter i Visby och de har både kompositörslinje och Tv-spelsprogram. Både programmering och spelutveckling. I nästa liv flyttar jag till Visby direkt efter gymnasiet.

Det är ju obligatoriskt för studenter med efterfester och således satt jag strax där i soffan i allrummet med två fotomodeller och pratade Tyra Banks. Jo, det var faktiskt två modeller men vad de gjorde där har jag ingen aning om. Det var i vart fall rätt skoj att notera skillnaden i deras och TV-spelsstudenternas kläder och manér. Modell är inte ett jobb. Det är en livsstil. Hehe...

I någorlunda tid begav jag mig hem till Vallérsgatan 35. Här ligger huset jag hyr varje sommar. Att stå på den om sommaren, lummiga innergården och huttra var en förunderlig upplevelse. Man tror man vet var man har nåt. Och sen är det helt annorlunda. Bara för att det gått sex månader.

Dalarna

Jag skulle kunna skriva en hyllmeter om Dalarna då jag ju spenderat nästan halva mitt liv i landet men låt mig inledningsvis berätta lite om stan jag besökte nämligen Borlänge.
Borlänge är Dalarnas svarta får. När jag tänker midsommarstänger, kurbitz och frodiga kullor går tanken snarare till min barndoms Mora eller kanske Leksand. Tänker jag metalldetektorer på krogen, skottlossning i villaområden och den gamla gangstergruppen "Familjen"; ja, då söker sig tanken onekligen till Borlänge.

Borlänge har alltid varit arbetarorten i skuggan av akademikerorten Falun. Ett tag hade man högst brottsstatistik i Sverige per kapita och det säger ju en del. Det var hatt -och kepsförbud på krogen för att man inte skulle kunna gömma sig för övervakningskamerorna med desamma.

Jag minns när jag under mina punkiga högstadieår for till Borlänge för att gå på en konsert med ett för oss okänt band. När vi irrat oss fram till klubben insåg vi att det var en väldans massa Sverigeflaggor och rakade skallar i lokalen. Försiktigt backade vi ut ur klubben och tassade tillbaka till busstationen.

Jag vill mena att det våldsamma arvet fortfarande vilar över Borlänge. Enligt min guide för aftonen så valde vi att gå till det "lugna" stället dit skådisar och konstnärer går och trots detta såg jag två olika personer bli brutalt utbrottade från krogen av vakterna. Sånt ser du sällan eller aldrig på Stage Door.

Dock har stan förändrats. Högskolan har mig veterligen vuxit och börjat konkurrera med bruksidentiteten och inte minst har här fötts ett fenomen som gett inte minst mig en enorm lycka: Peace and Love-festivalen.
Jag tycker namnet är genialiskt. Vill du åka och grisa och kasta bajsfyllda necessärer på främlingar a la Hultsfreds camping så är väl knappast "Fred och Kärleksfestivalen" ditt ideala resmål. Detta kan vara en anledning till att festivalen var så gemytlig som jag upplevde den i somras. Trots att den var så, med svenska mått mätt, stor.

Att man sedan håller öppet Café Peace and Love hela året och bjuder på gratis konserter varje fredag och lördag året runt kan man ju inte se som någonting annat än ett starkt initiativ för att få bort den grovhuggna och våldsamma stämplen.

Visst finns det fortfarande en märklig ilska vilande i Borlänge och visst röstades det en hel del åt extremhögern även här. Men om jag jämför staden jag nästan fruktade i mina tonår och den stad jag besökte i år så ser jag två olika platser. Och jag ser ett praktiskt bevis för att städer, landskap och länder förändras och utvecklas. Och ibland, om dess stolta folk vill, till det bättre.

Dalarna! Dalarna! Dalarna!

Blekinge

Många runt om i landet har en ganska vag relation till Blekinge. Det är lite som med mulåsnan. Man vet inte riktigt vad det är för något men man vet att det är en blandning.
Lite så kände jag nog inför Blekinge en gång i tiden. Det är inte Småland och inte Skåne men typ...

Numera slår landskapet an särskilda strängar i mig. Efter mitt fjärde eller femte besök i Karlskrona har landet sin egen identitet i vart fall i mig. Jag har även besökt Ronneby men förutom en trevlig spelning så gav mig orten inte så värst mycket.

Landets militärhistoria är påtaglig och befästningarna runt kuststaden vittnar alltjämt om detta. Kollar man sedan in stortorget i stan är det svårt att associera till något annat. Dock tycker jag staden i sig känns väldigt fredlig trots att flera av de jag mötte berättade om nynazistiska bekymmer. Jag har spelat på bla. Solskensfestivalen, kulturföreningen Oden och Porslinan och vid samtliga tillfällen har jag blivit emottagen av varma leenden och livsglada ungdomar med konstiga frisyrer. Att en stad av denna storleksordning kan erbjuda två olika kulturella häng för unga tycker jag tyder på sundhet. Att Oden dessutom en gång i tiden har huserat bla. Ebba Grön gör ju inte saken sämre.

Förra gången jag besökte stan hamnade jag efteråt på kviss tillsammans med stans kommunalråd. Det gick sådär för oss i frågesporten men vi etablerade en god kontakt med servitrisen då det inte var så många besökare på plats. Kommunalrådet tyckte att jag borde fria till servitrisen. Det gjorde jag inte men jag sjöng en sång för henne på den öppna scenen som följde quizet och hon blev helt bedårad och tindrade med ögonen hela vägen på väg ut till sin pojkvän som väntade på henne i en bil utanför krogen. Det var skoj och frustrerande.

När jag senast var i stan mötte jag först upp min guru i sociala medier herr Arvebro och hans sällskap. Det visade sig att han var vän med en gammal kollega till mig och vi hade en mycket trevligt och lite förvirrad stund där samtalet varvades mellan twitter och rena rim. Arvebro är till skillnad från mig en vuxen karl i min ålder och gjorde tidig kväll. Det gjorde inte jag.

Jag rotade rätt på ett telefonnummer jag fått efter spelningen och hamnade på det mig veterligen mest svenska vi har i nuläget. Eller i alla fall det som binder samman svenska städer runt om i landet nämligen krogkedjan Harry´s.
Här mötte jag upp med ett förtjusande par samt några bröder. Vi hade skitskoj och vann pengar på både Hoppa Groda-maskinen och Black Jack och jag konstaterade att utefolket i Karlskrona är minst lika tjusiga som de i Göteborg och Stockholm. Jag konstaterade också att de inte blir imponerad av en bara för att man har hög hatt samt att de inte heller vet hur man köper egna cigg. Mot slutet av kvällen kom Super Mario in på krogen i sällskap med Thomas DiLeva, en katt och en vampyr. Han visade sig vara en stor supporter och jag blev både kramad och plåtad. Ja, det var i anslutning till Halloween för er som tycker detta var något konstigt.

Paret jag mött upp tog med mig till sitt hem och vi slutade aftonen med Eddie Izzard och bla. smörgåsar. Fint som farin!

Östergötland

Det är klart att det irriterar en lite med förseningar och inställda turer men jag hävdar ändå att tåg är det bästa sättet att resa. Och när nu södra Sverige är klätt i vinterskrud för en gångs skull så får man ju sällsynt natursköna vyer till livs.
Väster - och Östergötland till exempel med sina lövskogar och åkrar ser ju lätt alviskt ut.

Norrköping kallas ibland Peking. Varför? För att Peking betyder "Norra Staden" på kinesiska och en köping är just en stad. Enkelt. (Söderköping skulle således heta Nan-King och Köping bara King)
Jag har spelat i stan vid ett flertal tillfällen tidigare. Det har varit en delad upplevelse ska sägas då stället jag spelat på till ungefär hälften huserade folk som ville lyssna på mig och till hälften folk som inte ville lyssna på mig men däremot supa. Senaste gången var det någon slags firmafest precis framför "scenen" och en trådsmal blondin satt och ylade schlagerlåtar under större delen av min konsert medan den vänstra delen av lokalen var fullt fokuserad.
På näst sista låten spyr hon på golvet framför mig och börjar sedan gråta. En kille ur personalen kommer ut med en svabb och ställer sig ogenerat mitt framför mig och svabbar spya medan jag försöker förmedla mitt hjärta.

I såna stunder kan man få lite existentiell ångest och undra vad man egentligen håller på med. Det fick jag också.

Men när jag denna gång rullade in i staden skulle jag bli erbjuden en helt annan upplevelse. Studentpuben Trappan stod för arrangemanget och då det dessutom var alla studenters julafton nämligen den 25:e blev stället fullt. Lokalen var så fiffigt planerad att de som ville fokusera på Spendrups och Golden Strike kunde var i den inre delen av stället avskilt från konsertlokalen.
Denna gång fick jag fullt fokus och perfekta förutsättningar och kände nog att jag på sätt och vis gjorde min första "riktiga" spelning i stan.

Jag lät mig guidas genom Norrköpings studentleverne under kvällen och fick höra om beefen med Linköping och fördelarna med att studera i en annan ort än de givna studentstäderna. Vi promenerade genom den vackra, anrika staden och tittade in på Hugos innan vi hamnade i en studentkorridor med risiga fasader på utsidan och glada människor inuti.
Dagen därpå fick jag en frikostig rabatt av den serbiske taxichaffisen när han insåg att jag var musiker. Han hade turnerat i 20 år men som han själv sa "Jag orkar inte med den skiten längre". Jag har snurrat runt i 5 år. Undrar vad jag säger om 15?

Ni Hao, Beijing!

Jippie!

...jag är på väg.
Dessa ord stod att läsa i en pratbubbla vilken mynnade från en smurfs mun på min allra första ryggsäck. Den var svart och jag minns att jag tyckte om den. Orden på ryggsäcken liksom smittade. Jippie!

Min nuvarande ryggsäck har jag stulit från en exflickvän och även om den är väldigt praktisk kan jag inte säga att jag gillar den. Eller egentligen har jag inget mot ryggsäcken utan snarare dess tyngd. Jag gjorde en gång för länge sedan misstaget att ha med mig alldeles för lite skivor. Jag var i startgroparna av karriären och tänkte att "det är väl ingen som vill köpa mitt trams". När sedan motsatsen bevisades och att jag dessutom hade kunnat sälja dubbelt så mycket som jag hade med mig blev jag oerhört frustrerad. Dels för att jag inte kunde kunde sprida min musik men inte minst för att det ekonomiska bortfallet det innebar faktiskt gjorde stor skillnad. Efter denna fadäs svor jag för mig själv att jag aldrig mer skulle ta med för lite skivor/merch till en spelning igen och här sitter jag nu på tåget med en packningsvikt på kanske 45 kg.

Jag kan fortfarande känna mig skeptisk till huruvida någon skulle vilja köpa mitt trams och behöver fortfarande varenda krona jag kan få in i försäljning men dessbättre står och faller inte hela min privatekonomi på en enda spelning. I alla fall inte i nuläget.

Ryggsäckar åsido kan jag bara säga att jag efter tre dagar på hemmaplan nu farit hemifrån igen. Det utanför fönstret kallas tydligen snökaos och fimbulvinter och ragnarök. Själv tycker jag mest det ser ut som December fast jag är ju iofs norrifrån.

Jag hann göra ungefär en tredjedel av vad jag hade hoppats hinna med under mina "lediga" dagar och under den period jag blir borta kommer de resterande två tredjedelarna hinna bli fem fjärdedelar. Icke desto mindre säger jag från djupet av mitt ärrade hjärta:

Jippie! Jag är på väg!

Stockholmskärlek

Jo, många i Stockholm är väldigt ängsliga. Vissa man stöter på lider svårt av mindervärdeskomplex och har ett våldsamt behov av att hävda sitt existensberättigande genom ett vackert yttre, prestationer inom karriär, statustyngda ägodelar, trendmedvetenhet och framgång generellt. Detta i sin tur leder ju till att de har svårt att uppskatta varandras fördelar och leder ju rakt in i en ganska trist spiral.
Nu är dessbättre detta bara en sida av stadens hundratals och jag kan bara beklaga er som endast fått uppleva den här sidan av vår oerhört vackra huvudstad.
Jag kanske bara har haft tur eller så är jag så positiv i gemen till 08 vilket genererar i nya fina erfarenheter men jag tycker Stockholm och dess invånare är genuint sympatiska och trevliga. Alla pratar om hör goa folk är i min hemstad och jag kan väl inte säga emot men om man ska jämföra tycker jag faktiskt Stockholmare är snällare och gladare. Och inte minst pratsammare. Killen på 7/11 frågar vad jag har för gitarr, damen på gatan kommer fram och berömmer min hatt och taxi-chaffisen ger mig tips på en grym serbisk trumpetare. Visst, det är i viss mån en del av stans "service mind" men generellt tycker jag folk i stan visar varandra en medveten och ärlig respekt och uppskattning.
Här kommer ett nytt uttryck för er att sprida: Citysurfing.
Detta innebär att du ensam eller i sällskap med någon promenerar på stan, helst utan att hitta, i random riktning och ser vad du stöter på. Det kan vara lite vad som helst alltifrån en butik med lergods till en polsk delikatess till en konstutställning eller en bingohall. Se till att ha gott om tid och lite deg och upplev slumpvis det staden har att erbjuda. Enkelt.
Sthlm är suveränt att citysurfa i. Efter att ha bränt 40 kr i trav-kiosken hamnar du plötsligt i ett backgammon-parti på Chilenska föreningen och strax efter det så får du en blombukett komponerad av den lokale floristen. Detta är även ett lysande sätt att dejta om man nu håller på med sånt.
En till fin sak med storstan är att de karaktärer man ser i parodiska sketcher om Stockholm faktiskt finns på riktigt. Visst, det kan vara lite svårt att inte bli provocerad men om man kan undgå att irritera sig så är det ju faktiskt förtjusande med "riktiga" Östermalms-tanter, brats, Solna-kickers och söderhipsters. Ska man synas eller höras eller ens finnas i stan måste man ju ta i. Och det gör Stockholmarna.
Sen ska jag erkänna att jag gillar dialekten. Särskilt den lite borgliga Stockholmskan kittlar mig, ni vet den man associerar till Dramaten. Den luktar nostalgi och klass.
Den där nervösa fåfängan jag skrev om inledningsvis resulterar ju också i att människorna är väldigt snygga. Inte de som köpt senaste trenden och går omkring i storblommigt med hornbågade glasögon bara för att nåt ansikte i nåt livsstilsmagasin sagt att det är rätt just för stunden. Men överlag så är stadsborna vackra. Jag antar att det har med inflyttningen att göra. Är man självsäker rörande sitt yttre kanske man blir en person som vill omge sig med andra snyggon och då blir väl Sthlm det naturliga valet före Brunflo, vad vet jag? (Kvinnorna är iofs vackrare i Göteborg men om man tänker båda könen alla åldrar vinner faktiskt 08)

Slutligen är min publik i stan helt otrolig. De rör mig i hjärtat. De är så entusiastiska och varma och kärleksfulla att jag nästan börjar gråta här där jag sitter på mitt vääldigt försenade tåg på väg hem till Gbg. I slutet av min spelning när jag skällt lite på ett litet politiskt parti sjunger de unisont "Loke Nyberg. Cha la la la laa!".
Vad säger man. Bara i Stockholm. I mitt hjärta.

Och med detta hoppas jag att jag kompenserat i viss mån för min kanske inte helt balanserade utskällning av min andra favvo-stad härom dagen.

Känslor

Jajaja... jag kanske tog i lite igår men det är en mycket känslosam tid just nu för er som missat det. Tänker fortsätta tjura över Sthlm och låta dörrvaktsklimatet vara representant för staden som helhet och återkommer med en mer nyanserad bild av 08 efter min spelning i stan på Lördag.
Nu Östergötland!

Stockholmshat

Jag upplever ibland att Stockholm är ett annat land än det vi andra lever i. Som att de har sin egen kulturella sfär. Sin egen moral och sitt eget medvetande. Ikväll förstärktes detta.
Jag träffade en gammal god vän ikväll. Han är hyfsat nybliven småbarnsfar och som sådan väldigt törstande efter socialt umgänge utanför kärnfamiljen.
Han blev raskt väldigt berusad och efter en gemensam tripp till rökrummet lät jag förstå att han förmodligen inte skulle kunna komma in igen på krogen. Fair enough! Han behövde gå hem och jag tänkte bränna en hundring på bläckjäcken och sen åka hem till Martineage för en natts god sömn innan det bar av till Östergötland.
När vi kommer ut ur rökrummet ryter så den grisögde garderobiären till mig att jag inte är välkommen in igen. Jag frågar snällt om han syftar på min vän och han menar bestämt att det gör han inte! Det är jag som ska ut trots att jag är nykter nog att tilltala honom korrekt och välf0rmulerat. När jag protesterar så vill han vänta in sin kollega och undersöka saken.
Kollegan kommer in och konstaterar att jag gott kan stanna medan min vän bör gå ut. Fuck, vi var fredliga som lamm och även om denna småbarnsfar förvisso var berusad så utgjorde vare sig han eller jag några som helst problem för vare sig andra gäster eller personal.
Nå, eftersom jag är från Dalarna (ett stolt folk för er som inte visste) så säger jag åt dörrvakt nummer ett att jag förväntar mig en ursäkt varpå han säger att jag också ska ut. Jag tittar på hans kollega och tror att de skojar men det gör de inte. För så går det till i Stockholm.
Jag frågar "Dörrchefen" om jag verkligen ska ut för att hans kollega har gjort ett fel och han nickar med samma äckelfeta, getskäggshaka att jomen så är det. Och ingen runt mig är förvånad.
Jag har varit i Huvudstaden hundratals gånger och har sällan eller aldrig varit i problem med dörrvakter men här visar Svea Rikes Huvudstad en sida som jag ALDRIG sett någon annanstans.
Så känn er nu urbana och medvetna ni cyniska Stockholmare men detta har bara ett namn och det är fascism.
Jag brukar älska vår huvudstad men ikväll sällar jag mig i den kör som ekar över hela Sverige utanför er överskattade, överbefolkade lilla skithåla till introvert, bajsnödig låtsashuvudstad:
HATA STOCKHOLM!

Snötäckt Sörmland

Jag har bestämt mig för att vänta med, ska vi kalla det, analysen av de landskap jag besöker. Känner hur jag får mer kött på benen för varje nedslag och att det blir mest intressant och adekvat att redovisa när jag har en mer generell uppfattning. Vill däremot gärna dela med mig om vad jag haft för mig.
Jag blev hämtad på en snöslaskig centralstation i Eskilstuna av en oerhört stressad syster. Hon var alltjämt våt i håret från sina forcerade förberedelser. Snart nog stod jag i ett trapphus som angränsade till festlokalen. Jag var en överraskning för födelsedagsbarnet.
Att vara överraskning är en jävligt dubbel känsla. Å enda sidan kan det vara fantastiskt kul då jag sett folk börja gråta av glädje när jag steppar in i lokalen. Å andra sidan känner jag mig lite som strippan som hoppar upp ur tårtan på svensexan. Jag är lite känslig för allt sceniskt som jag inte är van vid.
När jag sedan började rulla C-dur och spankulerade in på festen möttes jag av c:a 60 maskerade människor i högtidskläder. Som filmen Eyes Wide Shut fast påklätt. Sånt hittar jag på jobbet.
Kalaset inleddes ganska formellt med tal och skålar för diverse främlingar och det stod klart att jag var omgiven av flertalet akademiker. Som brukligt är med studenter börjar det hela sobert och välformulerat och slutar med portvin över hela skrevet. Jag själv höll mig dock hyfsat i skinnet och somnade mätt och belåten på en soffa framåt småtimmarna.

Annorlunda tågresa

I förrgår när jag senast åkte tåg och klev på min fullproppade vagn konstaterade jag till min stora förfäran att jag hamnat i ett sk. fyra-säte. Runt mig satt en Mamma på kanske 38 år, en Maja på 7 år och en Moa på 5 år. Med andra ord var jag dömd att spendera kommande 3,5 timmar mitt i småbarnsträsket. Den näst värsta placeringen på ett tåg efter tonårsfesten.
Normalt skulle jag redan här ha fyllts med en sjudande ovilja men då jag var ganska trött efter att ha spelat hela natten slog jag mig ner och bidade min tid utan att egentligen bry mig om någonting.
Till min stora förvåning uteblev den kokande irritationen. Jag tjuvlyssnade på deras lillgamla diskussioner om rättvis fördelning av godis och redogörelser av diverse dagisfröknar utan att känna ens en anstymmelse till ilska. Jag tyckte rentav de var riktigt söta och det brukar jag aldrig tycka. Inte ens om söta barn.
Det kanske hade att göra med att Maja i tågresans början råkade sätta en av sina karameller i halsen. Mamman var snabb och rådig och lyckades med ett par snabbar ryggdunkningar förpassa karamellen från Majas hals till tåggolvet.
Kanske mitt blod höll sig lugnt för att jag såg döden i den linblonda flickans ögon och sedan kontrasten när färgen återvände till hennes kinder.
Kanske kände jag på samma sätt som hennes lillasyster som började gråta, delandes sin systers rädsla. Vanmakten inför döden. Och även en glädje inför livet.
För samma dag hade min mormor somnat in för sista gången.
Och då är det svårt att känna en ilska emot de nya, spirande, livfulla liven. Som är så nära döden och så fjärran densamma.

En Mamma, en Maja, en Moa. Och min lilla mormor Margit.
En vanlig och väldigt ovanlig tågresa genom vårt vinterklädda land.

Vila i frid.

Göteborg

Åh, min fina lilla stad som blir så fascinerad av att det faller en halv decimeter snö. Ikväll gjorde du mig verkligen på gott humör. Att spela tre sånger kan räcka ibland. Som ikväll på de före detta Jauvetarnas (en anrik gycklargrupp) evenemang "En jävligt skön kväll" där det blandades allt från visa och poesi till akrobatik och trolleri.
Det är ibland skönt att vara en del av något än att vara det centrala. Så var det ikväll.
Att sen få fortsätta och möta mina Räfvar och få uppträda för ett folk som älskar alla folk. Som älskar att dansa. Mmm... det får en att tycka om en liten stad som tittar på snö på samma sätt som vinterturister från Brasilien.
Tack för ikväll.

Sömnbrist

Har sovit förfärligt dåligt sen en vecka tillbaka och natten till igår var inget undantag. Det är inte tänkt att man ska se solen gå upp innan man somnar i November va? Eller att vakna efter dess nedgång?
Dessbättre (?) hade vi skolkonsert med Räfven i Angered mitt på dagen så här tänkte jag mig få en chans att vända min sjuka dygnsrytm. Jag tror gårdagens gig var det tröttaste någonsin från min sida fast man behöver inte vara en jävla sprattelgubbe jämt och det resulterade i konststycket att jag lyckades sova en kvart på eftermiddagen. Stor prestation för att vara mig då jag i princip aldrig sover mer än en gång per dygn.
Jag avundas alla ni fridfulla som vid första bästa tillfälle kan luta huvudet bakåt och glida in i drömmens land. Jag har suttit hundratals timmar i turnébuss och på tåg och betraktat hur mina medresenärer tveklöst byter den tråkiga miljön mot Neverlands oändlighet. Själv kan jag sitta dödligt trött och stirra ner i mitt Aftonblad och med upprorisk mage försöka ta mig igenom sodokun trots att sömnen borde drabbat mig för länge sen.

Jag avundas alla er harmoniska som direkt huvudet träffar kudden börjar gunga i slumrets dimma och någon minut senare är förlorade till Morpheus.
Jag har hört tusentals snarkningar och lätta pustar där jag legat med blicken ut i mörkret och undrat varför jag och min ärrade kropp har så oerhört svårt för återhämtning. Undrat och oroat timme ut och timme in.

"Det är den största av gåvor att kunna sova lugnt" sjöng Bo Kasper och jag håller inte med alls.
Fast det är en konst och ett mysterium vars utövare borde skatta sig lyckliga.

Ny kula

Jag inser att jag inte kommer komma igång igen med detta bloggande om jag ska backa bandet och återge det som hände för snart två veckor sedan. Jag får istället erkänna mig själv som en bristande figur i detta medie och helt enkelt börja om på ny kula med start idag.
Självklart ska Blekinge, Malmö, Bohuslän och Västergötland (det är dessa platser jag besökt sedan sist) också redovisas men det får bli vid senare tillfälle och kanske i en annan form.
Ledsen för detta slarv men om du ger mig chans till och hänger med kommer jag på något så när förklara detta avbrott samt en massa andra saker med livet och dess snårigheter.

Om Öland

Jag kan helt ärligt säga att Öland för mig varit ett svart hål på min personliga svenska karta.
Tänk på Gotland: Sol, brats, medeltidsvecka, Atterdag, ringmur, murgröna, rauk och almedalsveckan.
Tänk på Öland: Öhh.... Fyrar?
Med denna inställning satte jag mig på en god 6-timmars resa från västkusten till östkusten för att sedan bli upphämtad av röd, ringrostig Volvo och förd över bron från Kalmar till detta landskap där jag aldrig spelat förut.
Jag känner till öar. Min barndoms Mora var på sätt och vis präglat av Sollerön (solens ö på sold-mål) som ligger i Siljan. Mitt nuvarande Göteborg består till stor del av en ö, Hisingen, och är bebott av flertalet öbor från vår skärgård. Jo, vi har en skärgård även om den inte är så stor som 08as. Förutsatt att man inte räknar in Storbritannien som de infödda Gbgarna gärna gör ;).
Min poäng är att öfolk har ett speciellt sinne. Mer isolerat, mer identifierat. Mer inskränkt om man så vill.
Det sägs att det tar dig tre generationer för att bli accepterad på Öland. Som nyinflyttad står dina nya grannar och blänger på dig ohämmat tills du redovisat att du åtminstone kan restaurera en motorcykel eller lägga om en husgrund. Samhällena är byggda som ledbyar vilket innebär att alla hus står längst landsvägen på led varpå åkrarna breder ut sig bakom. Praktiskt och snyggt. Att grindarna till varje hus är prydda med glödfärgade pumpor ger dess landsbygd både ett intryck av det förväntade och oväntade på samma gång. Halloween och skördefest i ett.


Kvällens spelning gick av stapeln hemma hos Orsvärn. Denna man hade flyttat från landet till den enda staden Borgholm. Hans hus var 200 år gammalt och sedan länge utdömt men på något envist och passionerat sätt hade han beslutat att renovera kåken till boduglig. Arbetet var väl ungefär halvvägs genomfört när jag anlände. Vi hade det förtjusande och efter att jag gett honom, hans son med respektive samt en handfull vänner en oerhört intim och mysig konsert framför den fungerande kakelugnen styrde jag, ledsagad av kvällens enda främling, kosan mot Borgholms uteliv. Detta finns det dock inte mycket att säga om en fredagkväll i november. Lägger ingen värdering i detta. Eller?

Min upplevelse av Öland är lite som min första visit i Kristiania. (För er som inte vet var/är detta en fristat i Köpenhamn) Orsvärn sa själv när han parkerade på fastlandet och vår ledsagare påpekade att det var P-förbud: "Det gäller ju bara folk från Fastlandet."
Öbor är ett eget folk och jag tror detta gäller ölänningar mer än några andra. Det är kargt och vackert så du blöder. Antagligen mer om sommaren trots att den festliga storhetstiden är förbi. På 80-talet var Öland festens högborg då Micke Rickfors, Lena Ph och Kungen hade efterfester i varandras trädgårdar efter att ha knarkat loss på Strand Hotel. Numera är det mest outlet-jagande, campande före detta knuttar och deras white-trashfruar som besöker ön, uppblandat med enstaka hurtbullar på cykel samt en och annan fågelkåt nörd.
Fast alltjämt är de vackert. Trots att Osvärn hävdar att: "Om du klarat tre vintrar på Öland utan att hänga dig så klarar du vad som helst" så tror jag att hemmablindheten är svårare här än annars. Visst fan är det mörkt. Visst fan blåser det och visst är det ensamt och tappert att bo på en remsa av vårt land de flesta aldrig besöker. Men om man får ens hälften av det varma om än något svårtydda (er dialekt är ett mysterium) bemötande i ert land som jag fick så tror jag man kommer lämna er med en längtan tillbaka.
Även om man precis som jag helt missade kroppkakorna.

Sorry

Pga mobilt bredband vars mobila funktionsduglighet jag betvivlar samt full häck har jag slarvat. Imorgon kommer dock redogörelse för de senaste dagarnas äventyr.

Torsdagströttma

Känner en viss rädsla inför resan mot andra sidan riket. Brukar göra det emellanåt när jag ska till okända platser. Öland.... Vad tänker man när man tänker på Öland? I mitt fall lite eller inget alls. Just därför skapar det i mig delvis ett visst mått av rädsla och ett större mått av lust.
Ge mig dig, Öland!

Otroliga Onsdag

Ärligt talat så skriver jag mest dessa mindre vitala blogginlägg för att jag har låtit förstå att bloggkulturen kräver minst ett inlägg om dagen.
Idag tog en vän med mig på Opera. Två saker slog mig hårt under denna upplevelse. Det ena var att jag träffade minst åtta bekanta på operan. Var det en sjuk slump eller är operan något man hänger på lite till mans om onsdagen? Sjukt förvirrande i min verklighet hur som helst.
Det andra var att vännen somnade gott trettio minuter in i första akt och tyckte trots detta/pga detta att det var en förtjusande upplevelse. En kort stund efteråt kollade vi på Zlatan.
Zlatan och Stravinsky på en och samma kväll. Det ni!

TisdagsTrivia

Ska skrika lite högre när det väl händer någonting värt att berätta om men om denna Tisdag har jag bara detta att säga:
Det är en väldigt speciell känsla att stå med en liten blomma på perrong nr 5 och se alla nyanlända passera och slutligen konstatera att vännen jag skulle välkomna till svarta södern inte var med på detta tåg som den skulle vara med på.
När man senare via SMS får reda på att den (som jag iofs redan blivit upplyst tidigare men inte uppmärksammat) nyligen landat på Landvetter känns det såklart bättre. Eller bättre vette katten. Det kändes lite Charlie Chaplin att lämna perrongen ensam med en lite blomma och det är ju fint.
Om resten utav Tisdagen har jag inte så jägarns mycket att berätta förutom att jag krossade i bowling, FCK kommer ändå inte komma någon vart i CL men det var väl skoj för Wiland samt att chevre och hjortrongräddsås är en jävla bra kombination.

Vardagsbekymmer

Och som jag brukar säga på scenen så har ju jag ett alldeles normalt liv i mellanrummen mellan mina resor. Just nu sitter jag på mitt kontor eller vad vi ska kalla det för och överväger om jag ska slå sönder min skrivare i småbitar och pissa på resterna. Varför är det så svårt att skapa just dugliga skrivare?
Min tandborste fungerar från dag 1 tills jag tappar bort den. Min radio återger fortfarande radioutsändningarna och min usla laptop som kostade 3800 kr ny för tre år sen är alltjämt i bruk. Men skrivaren... ack nej.
Jag är inne på min femte skrivare på 2 år och för all del är jag en teknisk nolla men ärligt talat; Ska man behöva teknisk kompetens för en maskin som bara har en enda uppgift och som bara har tre knappar?

Bläckpatronen tar slut, jag öppnar luckan och sätter i en ny och sen är det godnatt. Jag får ett besked om att 1 dokument väntar på Loke och här måste jag protestera. Dokumentet väntar förvisso inte på mig. Jag väntar på dokumentet.
Jag trycker på de tre knapparna och prövar den mer våghalsiga metoden att slå av och sedan på skrivaren men förgäves. Så här ställs jag nu inför två alternativ:
1. Ta med den klumpiga pjäsen till Clas Ohlson och utan kvitto försöka reklamera den trots att jag vet att de kommer uppmana mig att installera om drivrutinerna och acceptera uppdateringarna jag blir erbjuden varje gång jag går online. Och det är ju också en jävla spökig grej. Vadå uppdatera? Varför ska man behöva uppdatera? Kan de inte sälja en produkt som redan fungerar? Ok med "smarta" telefoner och mjukvara vars funktioner hela tiden utvecklas men med skrivaren ska jag ju bara, just det, skriva fucking ut!
"Var god uppdatera din cheeseburgare för att garantera dess ätbarhet"

2. Slå sönder skiten i småbitar och pissa på resterna. Åka till Clas Ohlson och köpa en exakt likadan och upprepa proceduren om två veckor.

Ja, här har ni mig mitt i vardagen. Jag slås av en beundran för alla som har det så här jämt och hur lyckligt lottad jag på sätt och vis är. Och att det är tack vare alla er som har det så här jämt som jag kan slippa ha det så här större delen av mitt liv. Så någonting positivt kom det kanske ur det här debaklet trots allt.

P.s Ni som väntar på skivor ni beställt via min hemsida är varmt välkomna att skicka ett mail till info@hp.com och förklara att de genom sina undermåliga produkter försämrar det kulturella klimatet i Sverige. D.s

Happy Halloween

Det bästa man kan göra när man kommer hem efter en resa är att ställa ifrån sig gitarren i hallen, plocka upp fiolen och dra iväg på Räfventyr. Så gjorde jag igår vilket resulterade i tre konserter och en musikalisk spårvagnsresa. På nyssnämnda vagn klev det på ett gäng utspökade Majorna-kids som frågade vår saxofonist varför han hade en jävla trumpetjävel. Känns på nåt sätt fint att bli ifrågasatt för ett instrument av någon som är utklädd till eh... vampyr, Frankenstein eller vad det nu var (det var mest ett jävla kladd av Buttericks-smink) och vars polare är en pumpa.

Och inatt har jag själv tydligen sminkat mig till zombie anser spegeln idag för så här ska man ju inte se ut. Hujeda mig. Nu går jag över till min granne med den stora Tv:n och gör Söndag.

Sammanfattning

Väntar med att sammanfatta Skåne då jag ju ska tillbaka hit om bara två veckor. Sitter nu åter på Öresundståget men nu på väg norrut.
Den ambulerande servitören öppnade min ölburk, för det måste han göra enligt lag, med orden: "Välkommen till Sverige."
Tack, svarade jag.

Det är Halloween idag och det märks till och med här i Vagn 11. Några blondiner i 30-årsåldern har änglavingar och djävulshorn på sig och blandar egna drinkar i höga glas. En trind skånsk gosse frossar snask och en ung tjej med väldigt varglikt ansikte slingrar ömt sina fingrar runt sin pojkväns tass och viskar något i hans öra som får honom att le. Det sorlas mer än det brukar vid kl. halv sex en lördag och jag är som vanligt inte bjuden till någon Halloweenfest. Det är ok. Jag brukar liksom inte fira den högtiden ändå. Har hänt att jag ställt ett ljus vid en grav på allhelgona-afton någon gång men Halloween har faktiskt aldrig riktigt talat till mig. Trots att det nuförtiden är en av våra etablerade traditioner.
Som julafton och midsommar och annat ursvenskt. Som ska bevaras?

Lund

På sätt och vis är jag lite tveksam till att just Lund fick representera Skåne på min resa. För all del är det en anrik och oerhört vacker stad (nr. 2 på min lista efter Visby) men som ni säkert förstår är det ju i första hand Universitetets närvaro som präglar orten. Här finns folk från hela Sverige i ett akademiskt myller och till och med en del av stadskonsten är studentikos. Likheten med Uppsala för mig som icke beläst slödder är slående. Båda städerna har ju till och med tvetornade domkyrkor.

Jag uppträdde under Litteralund, en litteraturfestival för barn och ungdomar och frågan slog mig hur många litteraturfestivaler för unga som arrangeras i andra städer. De tre stora såklart och kanske Uppsala men hur är det med Ånge och Ed?
I Lund föds man och växer upp med det akademiska lättillgängligt och ständigt närvarande på ett sätt som knappast för tankarna till den joviale, något grovhuggne, skånske jordbonden liv och leverne.

Spelningen var jättetrevlig för den Lundensiska och för kvällen unga publiken är oerhört generös och kärleksfull. De tål att man skojar med dem och att gitarren stämmer ur sig vilket den gjorde eftersom jag är en klåpare och byter strängar precis innan gig.

Resten av aftonen spenderade jag i sällskap med en vän som egentligen är från 08-centrum men som nu pluggar till hippolog i Flyinge, 1,5 mil från Lund. På hästskolan är de 26 tjejer varav tre heter Camilla och en kille som heter Pierre. De får slita som fan och måste ha krage på sig i stallet (Krage? WTF?) och hon hade nyss klarat uppkörningen för häst och vagn. Det är så man tentar på hippologen. Vi hängde först med några ungdomar från publiken på en pizzakrog och hookade senare upp med en student som försökte trixa in oss på en nation. Detta misslyckades men gesten var uppskattad. Således hamnade jag och vännen på Ariman vilket är en prima sunkkrog som fyller syltans alla kriterier minus Vegas-maskinerna och billig öl. Antar att eftersom studenterna dricker shots-brickor på nationerna för 19 kr måste resten av staden maximera priserna för att ha en rimlig chans till överlevnad.

Det blev en hyfsat tidig kväll men jag hann träffa två smålänningar, en halvbekant från Malmö och en trevlig (!) IFK-are från Gbg innan jag drog mig tillbaka mot hotellet.

Hundratusen tågmil

Redan när jag hade satt mig på det i vanlig ordning överfulla Östersundståget drabbades jag av en lätt melankoli. Det var ensamhetskänslan som slog till för den allra största tiden spenderar jag ju ensam på resande fot. Ett par varv runt jorden har det i vart fall blivit om man slår ihop mina tågmil.

I regel pratar jag inte med främlingar på tåg. Jag brukar sitta knäpptyst och stirra in i min dator eller ner i aftonbladet och har blivit grym på både korsord, sodoku och backgammon tack vare detta. Men då syftet med min resa är att lära känna mitt land och dess folk tittade jag faktiskt upp lite blygt från min spruckna Iphone och fick som belöning en 20 minuters konversation med en Helsingborgare i 25-års åldern. Han hade på sig en oerhört tafflig "Rambo"-kostym och var på väg på Halloweenfest i både Ängelholm och Hborg hur nu det skulle gå till. Var femte minut svarade han i sin Iphone 4 (med tillhörande skyddsfilm och gummiram) med orden "Tjena Chefen" på nordskånska. En och en halv minut senare tappade han täckningen, svor lite och fortsatte prata festfixeri med mig. När han förstod vad jag jobbade med frågade han om jag hade några tips hur man kommer över skrivkramp. Det hade jag men tyvärr gick de inte att applicera på hans D-uppsats i Internationell Marknadsföring. Tänka sig.

Han flög av i Hborg och det sista jag hörde av honom var hur han svarade i luren med samma ord som tidigare. Resten av resan blev det backgammon och tjuvlyssnande på andra människor som inte heller hade fattat att man inte har någon varaktig täckning mellan Malmö och Gbg.

"Hallå? Hörs jag? Hallå? Jag är på tåget.. Va!? Det är dåligt nät. Hallå? Hör du mig? Fan..."

Lokelandet Runt

Så var dagen kommen. Min underbara resa genom Sverige begynner!
Det är definitivt med skräckblandad förtjusning jag låter blicken svepa över Sverigekartan och inser hur stort det här landet är och som bekant hur avlångt. Norrlandsångesten pirrar lite i bröstet när jag inser att min nordligaste bokning i nuläget, 75 mil hemifrån, ligger i det allra sydligaste Norrland. Jag minns mina Västerbottniska vänners hånskratt när jag klev av tåget i Umeå i vintras iklädd kavaj och hatt. Vill jag verkligen dit igen?

Hell yeah! Dra igång ett storkok palt och varva skotern! Det här är mitt land!
Men först en lite enklare tripp. Mot gåsapågar och rölleböer. Mot Skåne!