Dalarna

Jag skulle kunna skriva en hyllmeter om Dalarna då jag ju spenderat nästan halva mitt liv i landet men låt mig inledningsvis berätta lite om stan jag besökte nämligen Borlänge.
Borlänge är Dalarnas svarta får. När jag tänker midsommarstänger, kurbitz och frodiga kullor går tanken snarare till min barndoms Mora eller kanske Leksand. Tänker jag metalldetektorer på krogen, skottlossning i villaområden och den gamla gangstergruppen "Familjen"; ja, då söker sig tanken onekligen till Borlänge.

Borlänge har alltid varit arbetarorten i skuggan av akademikerorten Falun. Ett tag hade man högst brottsstatistik i Sverige per kapita och det säger ju en del. Det var hatt -och kepsförbud på krogen för att man inte skulle kunna gömma sig för övervakningskamerorna med desamma.

Jag minns när jag under mina punkiga högstadieår for till Borlänge för att gå på en konsert med ett för oss okänt band. När vi irrat oss fram till klubben insåg vi att det var en väldans massa Sverigeflaggor och rakade skallar i lokalen. Försiktigt backade vi ut ur klubben och tassade tillbaka till busstationen.

Jag vill mena att det våldsamma arvet fortfarande vilar över Borlänge. Enligt min guide för aftonen så valde vi att gå till det "lugna" stället dit skådisar och konstnärer går och trots detta såg jag två olika personer bli brutalt utbrottade från krogen av vakterna. Sånt ser du sällan eller aldrig på Stage Door.

Dock har stan förändrats. Högskolan har mig veterligen vuxit och börjat konkurrera med bruksidentiteten och inte minst har här fötts ett fenomen som gett inte minst mig en enorm lycka: Peace and Love-festivalen.
Jag tycker namnet är genialiskt. Vill du åka och grisa och kasta bajsfyllda necessärer på främlingar a la Hultsfreds camping så är väl knappast "Fred och Kärleksfestivalen" ditt ideala resmål. Detta kan vara en anledning till att festivalen var så gemytlig som jag upplevde den i somras. Trots att den var så, med svenska mått mätt, stor.

Att man sedan håller öppet Café Peace and Love hela året och bjuder på gratis konserter varje fredag och lördag året runt kan man ju inte se som någonting annat än ett starkt initiativ för att få bort den grovhuggna och våldsamma stämplen.

Visst finns det fortfarande en märklig ilska vilande i Borlänge och visst röstades det en hel del åt extremhögern även här. Men om jag jämför staden jag nästan fruktade i mina tonår och den stad jag besökte i år så ser jag två olika platser. Och jag ser ett praktiskt bevis för att städer, landskap och länder förändras och utvecklas. Och ibland, om dess stolta folk vill, till det bättre.

Dalarna! Dalarna! Dalarna!