Östergötland

Det är klart att det irriterar en lite med förseningar och inställda turer men jag hävdar ändå att tåg är det bästa sättet att resa. Och när nu södra Sverige är klätt i vinterskrud för en gångs skull så får man ju sällsynt natursköna vyer till livs.
Väster - och Östergötland till exempel med sina lövskogar och åkrar ser ju lätt alviskt ut.

Norrköping kallas ibland Peking. Varför? För att Peking betyder "Norra Staden" på kinesiska och en köping är just en stad. Enkelt. (Söderköping skulle således heta Nan-King och Köping bara King)
Jag har spelat i stan vid ett flertal tillfällen tidigare. Det har varit en delad upplevelse ska sägas då stället jag spelat på till ungefär hälften huserade folk som ville lyssna på mig och till hälften folk som inte ville lyssna på mig men däremot supa. Senaste gången var det någon slags firmafest precis framför "scenen" och en trådsmal blondin satt och ylade schlagerlåtar under större delen av min konsert medan den vänstra delen av lokalen var fullt fokuserad.
På näst sista låten spyr hon på golvet framför mig och börjar sedan gråta. En kille ur personalen kommer ut med en svabb och ställer sig ogenerat mitt framför mig och svabbar spya medan jag försöker förmedla mitt hjärta.

I såna stunder kan man få lite existentiell ångest och undra vad man egentligen håller på med. Det fick jag också.

Men när jag denna gång rullade in i staden skulle jag bli erbjuden en helt annan upplevelse. Studentpuben Trappan stod för arrangemanget och då det dessutom var alla studenters julafton nämligen den 25:e blev stället fullt. Lokalen var så fiffigt planerad att de som ville fokusera på Spendrups och Golden Strike kunde var i den inre delen av stället avskilt från konsertlokalen.
Denna gång fick jag fullt fokus och perfekta förutsättningar och kände nog att jag på sätt och vis gjorde min första "riktiga" spelning i stan.

Jag lät mig guidas genom Norrköpings studentleverne under kvällen och fick höra om beefen med Linköping och fördelarna med att studera i en annan ort än de givna studentstäderna. Vi promenerade genom den vackra, anrika staden och tittade in på Hugos innan vi hamnade i en studentkorridor med risiga fasader på utsidan och glada människor inuti.
Dagen därpå fick jag en frikostig rabatt av den serbiske taxichaffisen när han insåg att jag var musiker. Han hade turnerat i 20 år men som han själv sa "Jag orkar inte med den skiten längre". Jag har snurrat runt i 5 år. Undrar vad jag säger om 15?

Ni Hao, Beijing!