I förrgår när jag senast åkte tåg och klev på min fullproppade vagn konstaterade jag till min stora förfäran att jag hamnat i ett sk. fyra-säte. Runt mig satt en Mamma på kanske 38 år, en Maja på 7 år och en Moa på 5 år. Med andra ord var jag dömd att spendera kommande 3,5 timmar mitt i småbarnsträsket. Den näst värsta placeringen på ett tåg efter tonårsfesten.
Normalt skulle jag redan här ha fyllts med en sjudande ovilja men då jag var ganska trött efter att ha spelat hela natten slog jag mig ner och bidade min tid utan att egentligen bry mig om någonting.
Till min stora förvåning uteblev den kokande irritationen. Jag tjuvlyssnade på deras lillgamla diskussioner om rättvis fördelning av godis och redogörelser av diverse dagisfröknar utan att känna ens en anstymmelse till ilska. Jag tyckte rentav de var riktigt söta och det brukar jag aldrig tycka. Inte ens om söta barn.
Det kanske hade att göra med att Maja i tågresans början råkade sätta en av sina karameller i halsen. Mamman var snabb och rådig och lyckades med ett par snabbar ryggdunkningar förpassa karamellen från Majas hals till tåggolvet.
Kanske mitt blod höll sig lugnt för att jag såg döden i den linblonda flickans ögon och sedan kontrasten när färgen återvände till hennes kinder.
Kanske kände jag på samma sätt som hennes lillasyster som började gråta, delandes sin systers rädsla. Vanmakten inför döden. Och även en glädje inför livet.
För samma dag hade min mormor somnat in för sista gången.
Och då är det svårt att känna en ilska emot de nya, spirande, livfulla liven. Som är så nära döden och så fjärran densamma.
En Mamma, en Maja, en Moa. Och min lilla mormor Margit.
En vanlig och väldigt ovanlig tågresa genom vårt vinterklädda land.
Vila i frid.
Beklagar...
SvaraRadera