Har sovit förfärligt dåligt sen en vecka tillbaka och natten till igår var inget undantag. Det är inte tänkt att man ska se solen gå upp innan man somnar i November va? Eller att vakna efter dess nedgång?
Dessbättre (?) hade vi skolkonsert med Räfven i Angered mitt på dagen så här tänkte jag mig få en chans att vända min sjuka dygnsrytm. Jag tror gårdagens gig var det tröttaste någonsin från min sida fast man behöver inte vara en jävla sprattelgubbe jämt och det resulterade i konststycket att jag lyckades sova en kvart på eftermiddagen. Stor prestation för att vara mig då jag i princip aldrig sover mer än en gång per dygn.
Jag avundas alla ni fridfulla som vid första bästa tillfälle kan luta huvudet bakåt och glida in i drömmens land. Jag har suttit hundratals timmar i turnébuss och på tåg och betraktat hur mina medresenärer tveklöst byter den tråkiga miljön mot Neverlands oändlighet. Själv kan jag sitta dödligt trött och stirra ner i mitt Aftonblad och med upprorisk mage försöka ta mig igenom sodokun trots att sömnen borde drabbat mig för länge sen.
Jag avundas alla er harmoniska som direkt huvudet träffar kudden börjar gunga i slumrets dimma och någon minut senare är förlorade till Morpheus.
Jag har hört tusentals snarkningar och lätta pustar där jag legat med blicken ut i mörkret och undrat varför jag och min ärrade kropp har så oerhört svårt för återhämtning. Undrat och oroat timme ut och timme in.
"Det är den största av gåvor att kunna sova lugnt" sjöng Bo Kasper och jag håller inte med alls.
Fast det är en konst och ett mysterium vars utövare borde skatta sig lyckliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar