Tänk på Gotland: Sol, brats, medeltidsvecka, Atterdag, ringmur, murgröna, rauk och almedalsveckan.
Tänk på Öland: Öhh.... Fyrar?
Med denna inställning satte jag mig på en god 6-timmars resa från västkusten till östkusten för att sedan bli upphämtad av röd, ringrostig Volvo och förd över bron från Kalmar till detta landskap där jag aldrig spelat förut.
Jag känner till öar. Min barndoms Mora var på sätt och vis präglat av Sollerön (solens ö på sold-mål) som ligger i Siljan. Mitt nuvarande Göteborg består till stor del av en ö, Hisingen, och är bebott av flertalet öbor från vår skärgård. Jo, vi har en skärgård även om den inte är så stor som 08as. Förutsatt att man inte räknar in Storbritannien som de infödda Gbgarna gärna gör ;).
Min poäng är att öfolk har ett speciellt sinne. Mer isolerat, mer identifierat. Mer inskränkt om man så vill.
Det sägs att det tar dig tre generationer för att bli accepterad på Öland. Som nyinflyttad står dina nya grannar och blänger på dig ohämmat tills du redovisat att du åtminstone kan restaurera en motorcykel eller lägga om en husgrund. Samhällena är byggda som ledbyar vilket innebär att alla hus står längst landsvägen på led varpå åkrarna breder ut sig bakom. Praktiskt och snyggt. Att grindarna till varje hus är prydda med glödfärgade pumpor ger dess landsbygd både ett intryck av det förväntade och oväntade på samma gång. Halloween och skördefest i ett.
Kvällens spelning gick av stapeln hemma hos Orsvärn. Denna man hade flyttat från landet till den enda staden Borgholm.
Hans hus var 200 år gammalt och sedan länge utdömt men på något envist och passionerat sätt hade han beslutat att renovera kåken till boduglig. Arbetet var väl ungefär halvvägs genomfört när jag anlände. Vi hade det förtjusande och efter att jag gett honom, hans son med respektive samt en handfull vänner en oerhört intim och mysig konsert framför den fungerande kakelugnen styrde jag, ledsagad av kvällens enda främling, kosan mot Borgholms uteliv. Detta finns det dock inte mycket att säga om en fredagkväll i november. Lägger ingen värdering i detta. Eller?Min upplevelse av Öland är lite som min första visit i Kristiania. (För er som inte vet var/är detta en fristat i Köpenhamn) Orsvärn sa själv när han parkerade på fastlandet och vår ledsagare påpekade att det var P-förbud: "Det gäller ju bara folk från Fastlandet."
Öbor är ett eget folk och jag tror detta gäller ölänningar mer än några andra. Det är kargt och vackert så du blöder. Antagligen mer om sommaren trots att den festliga storhetstiden är förbi. På 80-talet var Öland festens högborg då Micke Rickfors, Lena Ph och Kungen hade efterfester i varandras trädgårdar efter att ha knarkat loss på Strand Hotel. Numera är det mest outlet-jagande, campande före detta knuttar och deras white-trashfruar som besöker ön, uppblandat med enstaka hurtbullar på cykel samt en och annan fågelkåt nörd.
Fast alltjämt är de vackert. Trots att Osvärn hävdar att: "Om du klarat tre vintrar på Öland utan att hänga dig så klarar du vad som helst" så tror jag att hemmablindheten är svårare här än annars. Visst fan är det mörkt. Visst fan blåser det och visst är det ensamt och tappert att bo på en remsa av vårt land de flesta aldrig besöker. Men om man får ens hälften av det varma om än något svårtydda (er dialekt är ett mysterium) bemötande i ert land som jag fick så tror jag man kommer lämna er med en längtan tillbaka.
Även om man precis som jag helt missade kroppkakorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar