Stockholmskärlek

Jo, många i Stockholm är väldigt ängsliga. Vissa man stöter på lider svårt av mindervärdeskomplex och har ett våldsamt behov av att hävda sitt existensberättigande genom ett vackert yttre, prestationer inom karriär, statustyngda ägodelar, trendmedvetenhet och framgång generellt. Detta i sin tur leder ju till att de har svårt att uppskatta varandras fördelar och leder ju rakt in i en ganska trist spiral.
Nu är dessbättre detta bara en sida av stadens hundratals och jag kan bara beklaga er som endast fått uppleva den här sidan av vår oerhört vackra huvudstad.
Jag kanske bara har haft tur eller så är jag så positiv i gemen till 08 vilket genererar i nya fina erfarenheter men jag tycker Stockholm och dess invånare är genuint sympatiska och trevliga. Alla pratar om hör goa folk är i min hemstad och jag kan väl inte säga emot men om man ska jämföra tycker jag faktiskt Stockholmare är snällare och gladare. Och inte minst pratsammare. Killen på 7/11 frågar vad jag har för gitarr, damen på gatan kommer fram och berömmer min hatt och taxi-chaffisen ger mig tips på en grym serbisk trumpetare. Visst, det är i viss mån en del av stans "service mind" men generellt tycker jag folk i stan visar varandra en medveten och ärlig respekt och uppskattning.
Här kommer ett nytt uttryck för er att sprida: Citysurfing.
Detta innebär att du ensam eller i sällskap med någon promenerar på stan, helst utan att hitta, i random riktning och ser vad du stöter på. Det kan vara lite vad som helst alltifrån en butik med lergods till en polsk delikatess till en konstutställning eller en bingohall. Se till att ha gott om tid och lite deg och upplev slumpvis det staden har att erbjuda. Enkelt.
Sthlm är suveränt att citysurfa i. Efter att ha bränt 40 kr i trav-kiosken hamnar du plötsligt i ett backgammon-parti på Chilenska föreningen och strax efter det så får du en blombukett komponerad av den lokale floristen. Detta är även ett lysande sätt att dejta om man nu håller på med sånt.
En till fin sak med storstan är att de karaktärer man ser i parodiska sketcher om Stockholm faktiskt finns på riktigt. Visst, det kan vara lite svårt att inte bli provocerad men om man kan undgå att irritera sig så är det ju faktiskt förtjusande med "riktiga" Östermalms-tanter, brats, Solna-kickers och söderhipsters. Ska man synas eller höras eller ens finnas i stan måste man ju ta i. Och det gör Stockholmarna.
Sen ska jag erkänna att jag gillar dialekten. Särskilt den lite borgliga Stockholmskan kittlar mig, ni vet den man associerar till Dramaten. Den luktar nostalgi och klass.
Den där nervösa fåfängan jag skrev om inledningsvis resulterar ju också i att människorna är väldigt snygga. Inte de som köpt senaste trenden och går omkring i storblommigt med hornbågade glasögon bara för att nåt ansikte i nåt livsstilsmagasin sagt att det är rätt just för stunden. Men överlag så är stadsborna vackra. Jag antar att det har med inflyttningen att göra. Är man självsäker rörande sitt yttre kanske man blir en person som vill omge sig med andra snyggon och då blir väl Sthlm det naturliga valet före Brunflo, vad vet jag? (Kvinnorna är iofs vackrare i Göteborg men om man tänker båda könen alla åldrar vinner faktiskt 08)

Slutligen är min publik i stan helt otrolig. De rör mig i hjärtat. De är så entusiastiska och varma och kärleksfulla att jag nästan börjar gråta här där jag sitter på mitt vääldigt försenade tåg på väg hem till Gbg. I slutet av min spelning när jag skällt lite på ett litet politiskt parti sjunger de unisont "Loke Nyberg. Cha la la la laa!".
Vad säger man. Bara i Stockholm. I mitt hjärta.

Och med detta hoppas jag att jag kompenserat i viss mån för min kanske inte helt balanserade utskällning av min andra favvo-stad härom dagen.